😵😲Varje morgon matade jag en ensam pojke — i hemlighet, så att ledningen inte skulle få veta. Men en dag kom han inte: i stället för pojken stannade svarta bilar framför kaféet, och brevet som soldaterna räckte mig fick marken att försvinna under mina fötter.
Varje morgon ställde jag fram koppar, torkade borden och låtsades att allt var som vanligt. Världen omkring verkade fastna i en loop — samma ansikten, doften av kaffe, klangen från klockan ovanför dörren.
En dag lade jag märke till pojken. Liten, kanske tio år, med en ryggsäck som verkade tyngre än honom själv. Han kom alltid exakt 7:15, satte sig i det bortersta hörnet och beställde bara ett glas vatten.
Den femtonde dagen ställde jag en tallrik pannkakor framför honom.
— Vi råkade göra för många, — sa jag och låtsades att det bara var ett misstag.
Han tittade länge på mig, och sa sedan tyst:
— Tack.
Sedan dess tog jag med frukost till honom varje dag. Han berättade aldrig vem han var eller varför han var ensam, utan föräldrar. Pojken bara åt och tackade alltid.
Och sedan en dag kom han inte. Jag väntade, tittade mot dörren, tills jag hörde motorljud utanför. Fyra svarta jeepar stannade framför ingången. Män i uniform kom in och räckte mig tyst ett brev.
😯😨När jag läste de första orden tappade jag tallriken ur händerna. En död tystnad lade sig över kaféet.
Fortsättning i första kommentaren… 👇👇
Jag minns fortfarande den dagen. 9:17 på morgonen. Luften utanför verkade tjockna — fyra svarta jeepar stannade framför ingången. Män i uniform gick in i rummet, steg för steg, som om de bar inte bara papper utan någons öde.
En av dem kom fram till mig, tog av sig mössan och sa att han letade efter kvinnan som matade pojken varje morgon. Min mun blev torr. ”Det är jag”, svarade jag.
Han tog fram ett vikt brev. Hans röst darrade nästan omärkbart.
Pojken hette Adam. Hans far var soldat. Han dog i tjänst.
Innan han dog skrev han: ”Tacka kvinnan från kaféet som matade min son. Hon gav honom det som världen hade tagit ifrån honom — känslan av att någon fortfarande minns honom.”
När jag hade läst färdigt brevet skakade mina händer förrädiskt. Allt omkring stannade — till och med skedarna slutade klinga. Soldaterna hälsade. Och jag stod bara där, oförmögen att säga ett ord.
Länge kunde jag inte hämta mig efter den dagen. Jag läste brevet om och om igen, som om jag var rädd att bokstäverna skulle försvinna om jag släppte det. Ibland kändes det som att han fortfarande skulle komma — med samma ryggsäck, samma blyga leende.
Några veckor senare fick jag ännu ett brev. Från samma officer. Inuti — en kort lapp och ett fotografi: pojken, samma pojke, sitter på gräset bredvid en man i uniform.
Det visade sig att han hade blivit adopterad av en vän till sin far — en soldat vars liv hans far en gång hade räddat.
”Nu har han ett hem. Och han minns ofta kvinnan som matade honom varje morgon”, — stod det i slutet.
