😱😵 I flera år byggde jag dussintals hus. När jag äntligen sa till ledningen att jag ville gå i pension, svarade de:
”Du får gå, men först måste du bygga ett till – det sista huset.”
Jag blev rasande. För första gången i mitt liv gjorde jag ett slarvigt jobb, utan att bry mig om säkerheten – jag ville bara bli klar, lämna in det och glömma bort allt.
Men jag anade inte att livet hade förberett ett riktigt grymt straff för mig på grund av min vårdslöshet…
Hela mitt liv hade jag byggt hus. Hundratals tak, tusentals tegelstenar – allt hade passerat genom mina händer, allt med kärlek.
Människor flyttade in, skrattade, uppfostrade sina barn, och jag gick vidare, stolt över att lämna något efter mig.
Men åren tog ut sin rätt – ryggen värker, händerna darrar, och det grå håret har länge bott i mitt skägg.
Jag bestämde mig: det är dags. ”Nog, jag är trött”, sa jag till chefen.
Jag ville äntligen vakna inte till ljudet av byggarbetsplatsen, utan till doften av min frus kaffe och barnbarnens skratt.
Men han lät mig inte gå.
”Bygg ett hus till, det sista. Sedan – pension, som utlovat.”
Jag ville säga nej, men något inom mig drog ihop sig. Det sista… så det sista.
Men den här gången arbetade jag utan passion. Händerna rörde sig av vana, men utan själ.
Jag gjorde allt hafsigt, kontrollerade inte två gånger som tidigare, mätte inte längre till millimetern.
Varje spik slog jag in med irritation, varje bräda utan kärlek.
Ibland märkte jag att jag bara nickade och låtsades att allt var under kontroll, fast jag inte brydde mig längre.
”Det får bli som det blir”, tänkte jag, utan att ana vilken läxa livet höll på att förbereda för mig.
Jag var arg över att de inte lät mig sluta direkt. Jag hade ju förtjänat det!
År av ärligt arbete, utan lediga helger, utan klagomål… Och allt jag ville var lite lugn.
Jag byggde, men inombords kokade en enda tanke: varför måste jag bevisa att jag förtjänar vila?
😲😨 Jag kunde inte föreställa mig att livet skulle straffa mig för min slarvighet på det grymmaste sättet, genom att få mig att känna allt till fullo.
Fortsättning i första kommentaren…👇👇
Huset var färdigt. Den sista spiken inslagen, verktygen undanlagda – men jag kände ingen lättnad, bara tomhet.
Jag ville bara gå därifrån och glömma byggarbetsplatsen för alltid.
Men den dagen sa chefen:
— Stanna kvar, vi har en överraskning till dig.
På gården samlades alla jag hade arbetat med i många år. Chefen talade:
— Idag tar vi farväl av vår mästare som går i välförtjänt pension. Tack för de många husen, för din ärlighet, för dina händer som gett människor värme.
Och vet du — han log — det här sista huset är inte för en kund… det är för dig.
Jag stod som förstenad.
— Vi ville att du skulle bo i ett hus byggt med dina egna händer. Att varje hörn skulle kännas som hemma.
Alla applåderade, skrattade, gratulerade.
Men jag stod där blek, oförmögen att säga ett ord. De trodde att jag var rörd, men jag brann av skam.
För det här huset hade jag byggt slarvigt, utan själ.
Ödet hade gett mig tillbaka min enda vårdslöshet i livet.
Nu måste jag leva omgiven av min egen likgiltighets påminnelse.
