😵😱Varje morgon stod samma tallrik utanför vår dörr — ren, prydlig, som om någon noggrant valt platsen och tiden för att ställa den där. Vi stod som fastfrusna när vi fick veta vem det var och varför han gjorde det.
Vi kontrollerade låsen, fönstren, till och med pratade med grannarna — ingen hade märkt något konstigt. Men tallriken dök upp igen, exakt vid samma tid.
För varje dag som gick växte oron. Vi försökte att inte tänka på det, men på nätterna vaknade jag av minsta ljud bakom dörren.
Det kändes som om någon stod där ute och höll andan. Min man gick ut i trapphuset — ingen där. Bara en svag doft av mat och känslan av att någon iakttog oss.
En natt vaknade jag och hörde ett svagt ljud — som om någon försiktigt ställde något på golvet. Hjärtat slog så hårt att det kändes som om det hördes genom väggen.
Nästa morgon tvekade vi inte längre: det var dags att sätta upp en kamera och äntligen ta reda på vem som kom till vår dörr varje natt.
😨Nästa morgon, precis när det började ljusna, slog vi på inspelningen… och stelnade till när vi såg vem det var…
👉 Fortsättningen i första kommentaren
Dagen därpå spelade vi upp filmen, med andan i halsen.
På skärmen dök en välbekant siluett upp — vår granne, en tystlåten äldre man som bodde vägg i vägg. Han kom fram till dörren med en liten tallrik i händerna, ställde den varsamt på golvet och stod stilla en stund. Sedan gick han långsamt därifrån.
Vi var chockade. Senare, när vi träffade honom på gården, frågade jag försiktigt varför han gjorde det. Den gamle mannen sänkte blicken och svarade med ett sorgset leende:
— Vi bodde i er lägenhet. Efter hennes död flyttade jag bredvid — jag kunde inte stanna där ensam längre. Men… sedan dess kan jag inte äta utan att dela. Hon väntade alltid på att vi skulle äta tillsammans.
Han vände sig om och gick, lämnade oss i total tystnad. Sedan dess har han slutat lämna mat vid vår dörr, men varje gång vi går förbi hans, hör vi ett svagt klirr av porslin — som om, någonstans bakom väggen, bordet fortfarande står dukat för två.
