😱😱Sjukhusdörrarna slogs upp och en mager pojke, klädd i slitna kläder, kom in — helt ensam. Han höll sig för magen och klagade över svår smärta. Men när läkarna undersökte honom, blev de chockade över vad de upptäckte inuti honom…
Sent på kvällen öppnades akutmottagningens dörrar igen, och en liten pojke på kanske nio år kom in. Han var ensam, klädd i gamla, alldeles för stora kläder. Hans ansikte var blekt, läpparna darrade, och händerna tryckte hårt mot magen.
— Jag… har så ont i magen… — viskade han svagt.
Sjuksköterskan stannade upp: pojken hade kommit utan vuxna. Jourläkaren kallades genast in, och pojken fördes till undersökningsrummet.
— Vad heter du? Var är dina föräldrar? Har du ramlat? Har du gjort dig illa? — frågade läkaren.
Men pojken skakade bara på huvudet och upprepade:
— Magen… gör ont…
Inte ett ord om familj, ingen aning om varifrån han kom. Det var tydligt att han var skräckslagen.
😨😲Läkarna beslutade att röntga honom. När de första bilderna dök upp på skärmen, blev rummet helt tyst. Ingen kunde tro vad de såg: det som gömde sig i pojkens mage var mycket värre än någon kunde föreställa sig․․․
Fortsättning i första kommentaren👇👇👇
På röntgenbilderna syntes tydligt mynt, knappar och små metallföremål. Ingen hade kunnat föreställa sig något sådant.
Läkaren, som kämpade för att behålla lugnet, beordrade att pojken skulle förberedas för akut operation. Medan det kirurgiska teamet snabbt tog på sig masker och handskar, satt sjuksköterskan kvar vid hans sida och viskade lugnande ord.
För varje föremål de tog ut ökade spänningen i operationssalen. Läkarna kunde knappt förstå hur pojken hade kunnat göra detta mot sig själv. Smärtan och ensamheten syntes i varje rörelse.
När pojken vaknade efter operationen satt samma sjuksköterska bredvid honom. Hennes milda röst fick honom äntligen att tala:— Jag heter Tommy…
— Tommy… vilket fint namn. Har du någon vi kan kontakta? — frågade hon varsamt.
En lång tystnad, sedan en viskning:
— Ingen…
De orden träffade hårdare än någon diagnos.
När Tommy till slut vågade berätta sin historia, blev sanningen ännu mer hjärtskärande. Han erkände att han verkligen inte hade någon. Han levde på gatan, sov där han kunde och tjänade några mynt genom att putsa bilrutor vid trafikljusen.
Men oftast tog de äldre gatubarnen allt från honom. Så Tommy hade kommit på ett desperat sätt att skydda sina pengar — han svalde dem, i hopp om att gömma dem inuti sig själv.
Läkarna lyssnade med tårar i ögonen. En nioårig pojke, ensam mot hunger och världens grymhet. Hans handling var inte galenskap — det var ett rop på hjälp.
Nu förstod läkarna och socialtjänsten att de inte kunde skicka tillbaka Tommy till gatan. Han behövde inte bara vård, utan också ett nytt liv — på en plats där han aldrig mer skulle behöva svälja mynt för att skydda sin lilla bit av lycka.
