Vi tittade nyfiket på när en and envist drog något från ett lager av gyttja։ Men när det blev klart vad den faktiskt drog upp ur leran, skrek alla runt omkring i skräck.
😱😱 Under rundturen filmade vi en flock änder som simmade lugnt bland sumpiga gräs.
Plötsligt började en av dem rota i leran, som om den hade hittat något.
Vi såg nyfiket på när den kämpade med att dra upp något under gyttjan.
Men när det blev uppenbart vad den drog upp, skrek alla av fasa.
Vi ville bara ta en promenad genom träsket och njuta av naturen.
Men den promenaden förvandlades till en verklig mardröm som är skrämmande att minnas.
Min man och jag var på en tur och njöt av den vilda naturens utsikt.
Solen speglade sig i det grumliga vattnet där små grupper av änder långsamt simmade och kvackade lugnt.
Allt verkade fridfullt och nästan idylliskt.
Min man tog fram kameran för att filma ögonblicket, när plötsligt en av änderna började bete sig märkligt — som om den hade sett något under vattnet.
Den dök snabbt och började sedan med ansträngning dra upp något ur den tjocka leran.
😨😱 Först trodde vi att det bara var en gren eller en rot, men när föremålet kom upp till ytan skrek alla.
Fortsättning i första kommentaren👇👇
Först trodde vi att det bara var en gren eller en rot, men när föremålet kom upp till ytan skrek alla.
Det var en mänsklig hand.
Anden fortsatte att dra, som om den inte insåg att den drog upp mänskliga kvarlevor.
Guiden rusade fram, men det var redan för sent — andra delar började flyta upp från träsket…
Tystnaden förvandlades till panik. Vi stod stilla, oförmögna att röra oss.
Alla skrek, några sprang tillbaka längs stigen, andra stod som förstenade, oförmögna att andas.
Guiden, kritvit i ansiktet, slog in nödnumret med darrande händer och försökte stammade förklara vad som hade hänt.
Efter några minuter hördes sirenernas tjut över träsket.
Mellan träden dök räddningspersonal och polis upp — deras strålkastare skar genom dimman och reflekterades i det svarta vattnet.
Vi ombads att gå längre bort, och vi stod tysta och såg på när människor i gummidräkter försiktigt närmade sig platsen där allt hade börjat.
Så slutade vår tur — i ljuset från blinkande sirener, bland måsarnas skrik och den isande vinden som nu lät som träskets egen viskning.
