😱😯 Allt började när min syster gick med i en ”kurs för inre balans”. Den gruppen verkade väldigt konstig för mig. Jag följde med henne — och det jag fick veta höll nästan på att kosta mig livet.
Om någon hade sagt till mig att min syster frivilligt skulle ge bort sitt hus för någon slags ”harmoni”, hade jag aldrig trott det.
Allt började så enkelt: Laura anmälde sig till kursen. En vecka senare kom hon tillbaka — förändrad, mild, leende, med lysande ögon.
— Helen, — sa hon, — du förstår inte, jag har äntligen hittat mig själv. De här människorna är äkta.
Jag fnös. Äkta vilka då?
En månad senare visade det sig att Lauras lägenhet nu stod registrerad på ”Stiftelsen för Harmonins utveckling”.
— Kommer du ens ihåg hur du skrev under pappren?
— Självklart, — svarade hon, men hennes blick gled åt sidan. — Tror jag… ja.
Sedan dess sov jag inte lugnt. När jag sa att det var en sekt, blev Laura rasande.
— Håll tyst! — skrek hon. — Helen, du måste se det här själv. De gör underverk!
Jag gick med — av nyfikenhet, för att förstå vilka hon hade att göra med.
Vi kom till ett gammalt hus vid sjön som hade gjorts om till ett ”andligt centrum”. Människor klädda i vitt satt i en cirkel, och i mitten en kvinna runt femtio med askgrått hår och en kall, hypnotisk blick. Hon kallade sig Mira-sensei.
Hon talade långsamt och mjukt, och varje ord fick mig att vilja blunda och drömma bort. Luften blev tjock, tiden verkade sträckas ut. Jag kände att jag tappade kontrollen, och då mindes jag vad en psykiater en gång sagt: smärta för dig tillbaka till verkligheten.
Jag nypde mig själv i handen — ingenting. Då stack jag mig i fingret med en hårnål — smärtan skar genom handen, och i samma ögonblick blev Miras röst klar, kall, som en kniv.
— Du gör motstånd, Helen. Men snart kommer du att förstå: motstånd är smärtans väg.
Jag såg mig omkring — dussintals tomma ögon, som på dockor, följde varje rörelse hon gjorde. Anna-Maria satt bredvid mig, leende, som i trans. Runt hennes hals glimmade ett märkligt hänge — som en symbol.
Den natten smög jag tillbaka till salen där ”meditationerna” hölls. Där stod lådor fyllda med dokument — inte andliga, utan ekonomiska. Mira-sensei ”renade” sina anhängares konton bättre än vilken bankman som helst.
😨😱 När jag insåg allt, var det redan för sent — vakterna hade sett mig. Jag hade inget annat val än att…
(Fortsättning i första kommentaren…) 👇👇👇
När jag insåg allt, var det redan för sent — vakterna såg mig. Jag var tvungen att hoppa ut genom fönstret.
Med en sårad hand och skakande kropp tog jag mig till min väns hus, vars man var polis.
Där kände jag mig äntligen trygg. Jag berättade allt: från Lauras försvunna lägenhet till vad som pågick i ”Harmoni”-centret.
Polisen inledde omedelbart en hemlig utredning. De skickade en man som iakttog allt och spelade in varje ord.
Pengaflöden, falska ritualer, ”meditationer” — allt fanns dokumenterat.
En månad senare, helt oväntat, stormade specialstyrkor in i centret. Alla — från Mira-sensei till hennes assistenter — greps, och deras ”goda gärningar” avslöjades.
