😨😱Katten betedde sig konstigt hela kvällen. Den fräste, jamade och gick inte bort från spisen. Jag trodde den var hungrig, eller att något gjorde ont. Jag matade den, klappade den, men den stod kvar, spänd, med svansen tryckt mot kroppen, vaksamt stirrande mot gasspisen.
— Vad är det med dig, vännen? — mumlade jag, på väg att bli irriterad. Men något i dess blick fick mig att stanna. Den var inte rädd — den skyddade.
Jag gick långsamt fram till spisen. Katten krökte ryggen och fräste ännu högre, som om den ville hindra mig. Men jag böjde mig ändå ner och tittade i den smala springan mellan spisen och väggen.
😱😱I samma ögonblick stannade mitt hjärta nästan. Instinktivt skrek jag och hoppade bakåt i skräck. Det jag såg där kommer jag aldrig att glömma i hela mitt liv…
💬 Fortsättning i första kommentaren…👇👇
I mörkret rörde något sig — långt, halt, med glänsande hud och döda ögon. När jag insåg att det var en orm, stannade nästan mitt hjärta.
Instinktivt drog jag mig tillbaka, tryckte katten mot mig. Men den blev inte rädd — tvärtom, den spände sig, krökte ryggen och fräste. Ormen kröp långsamt ut under spisen och slingrade sig rakt mot mig.
Jag backade tills ryggen slog mot väggen. Världen krympte till ett enda ljud — ett tyst väsande, som en dödens viskning.
Och plötsligt rusade katten fram. Den kastade sig över ormen som ett litet lejon. Ormen vände sig snabbt om, höjde huvudet och stod stilla mitt emot katten, redo att slå till.
En tryckande tystnad föll mellan dem. Det var som om tiden stannade — två rovdjur, två skuggor, frusna i väntan på slaget.
Jag hann bara skrika och rusa ut ur köket, medan mina darrande fingrar slog larmnumret. Bakom dörren hördes fräsningar, dova slag, klor som rev.
När räddningstjänsten kom drog de ut ormen bakom spisen. Och min katt — lugn, stolt, som om ingenting hade hänt — kom fram till mig och strök sig mot mitt ben.
Nu, varje gång jag ser in i dess ögon, minns jag den kvällen. Och jag förstår: en gång har den redan räddat mitt liv.
