😵😲Jag rusade fram till expediten som låg i kylskåpet, beredd att höra om ett svimningsanfall, en brand eller till och med en annalkande apokalyps — men hennes svar var mer absurt och skrämmande än någon katastrof.
Jag gick in i min lilla butik som vanligt. Och där — en scen värdig en dålig thriller: min expedits liggande i kylskåpet, bland korvar, ostar och frysta biffar, som ett objekt i ”två för priset av en”-kampanj.
Jag kastade mig fram, öppnade dörren och ropade, nästan andfådd:
— Vad håller du på med?! Varför har du stängt in dig här?! Folk filmar dig redan och skrattar! Polisen, hälsovården, bloggarna… slut på affären!
Kunderna hade samlats som vid ett inhägnat sällsynt djur. Någon kommenterade, någon livestreamade, någon knaprade chips. Stämningen — nästan festlig.
Och hon… vände långsamt huvudet mot mig. Utan panik. Utan skam. Som om jag väckt henne på semester.
😵😵Jag var beredd på vad som helst: svimning, sjukdom, nervsammanbrott, hemlig protest mot korv, eller att hon helt enkelt hade blandat ihop dörrarna…
Men inte detta.
Fortsättning i första kommentaren👇👇
— Här är internet bättre, — sa hon lugnt — och idag är det sista avsnittet av min serie.
Och det var allt.
Ingen dramatisk musik, ingen ånger, ingen skam. Bara serien. Säsongsfinalen var viktigare än hygienregler, kunder, min hjärtinfarkt och butikens rykte.
Just då blev det helt klart för mig: kylskåpet var inte det kallaste i den här historien. Den mest frusna var jag — med mina nerver, mina regler, min logik och mina försök att kontrollera allt.
Runt omkring fortsatte livet: någon filmade, någon skrattade, någon laddade upp det på nätet snabbare än jag hann tänka.
Jag stängde kylskåpsdörren tyst. Inte för att jag hade förstått allt. Utan för att jag hade förstått att bråka med modern verklighet är som att bråka med korvar.
