😵😲 Jag kysste den vackra VD:n som låg i koma, och trodde att ingen någonsin skulle få veta det. Men något hände — något jag inte alls var beredd på — en rysning gick genom hela min kropp.
Natten på sjukhuset kändes oändlig. Jag var åter vid patientens sida — som alltid. Jag kontrollerade värden, bytte förband, pratade lågt, som om det hade någon mening.
Tre år — tre oändliga år — låg han stilla. En man vars namn en gång prydde omslagen, vars företag var värda miljoner, och nu — bara tystnad och en svag puls under kall hud.
Ibland kändes det som om jag pratade med mig själv. Men ändå berättade jag — om vädret, om människor, om livet utanför dessa väggar.
Och idag, trött på denna tysta konversation, viskade jag:
— Du skulle inte klara en sådan tystnad, eller hur?
😱😯 Jag vet inte varför jag gjorde det, men jag lutade mig fram och rörde vid hans läppar. Det var förbjudet, oacceptabelt, men inom mig kokade saknaden, hoppet om att han fortfarande levde. Och då hände något som jag inte kunde ha förutsett, inte ens i mina djärvaste fantasier. För ett ögonblick stannade allt…
👉 Fortsättning i första kommentaren 👇👇👇
Det hände snabbare än jag hann andas. Monitorn började larma, patientens fingrar ryckte, och sedan… omslöt hans hand min midja med en säkerhet som om han aldrig hade sovit.
Läkarna stormade in som en storm — ljus, skrik, kommandon. Alla kallade det ett mirakel. Jag kände bara den brännande minnesbilden… av den kyssen som ingen fick veta om. Kyssen jag gav när jag hade tappat hoppet.
Han blev starkare för varje dag. Kom ihåg sig själv, företaget, olycksnatten.
— Pratade du med mig? — frågade han en dag.
— Ja… för att inte somna.
— Och kyssen?
Mitt hjärta stannade.
— Ett misstag… — viskade jag.
— Kanske inte, — svarade han så mjukt att jag knappt kunde möta hans blick.
Rykten spreds snabbare än blixten. Jag blev kallad till ledningen: omplacering till en annan avdelning. Rykte först.
Nästa morgon var Ethan borta. Han hade skrivit ut sig själv. Inte ens ett farväl.
Jag flyttade till en liten klinik och försökte glömma allt. Och då — vid dörren hörde jag hans röst:
— Sjuksköterska Grey… jag behöver en undersökning.
Jag lyfte blicken. Han stod framför mig — levande, självsäker — med samma blick som en gång fick mig att tappa huvudet.
— Jag har hittat dig, Lia, — sa han mjukt.
