Jag handlade i mataffären när en lång kvinna plötsligt kastade sig över mig — skrikande att jag försökte stjäla alla hennes varor.
😨😲 Jag plockade lugnt ner varor i min korg och trängde mig fram mellan hyllorna när jag plötsligt kände en hastig rörelse bredvid mig. En lång kvinna kastade sig på mig. Hon fräste och drog i min korg, skrikande att jag försökte stjäla hennes varor.
Jag stod stel, utan att veta vad jag skulle säga. Jag försökte förklara att det var min korg, att allt där i var mina varor. Men hennes röst skar genom luften, och alla runt omkring stannade och tittade på oss med ogillande blickar.
Folk började viska, och efter några sekunder dök säkerhetsvakterna upp bakom hörnet och gick mot oss.
Alla blickar var riktade mot mig, mot hennes högljudda anklagelser. Jag försökte hålla mig lugn och förklara att det var min korg. Men folkmassan såg redan misstänksamt på mig. Kvinnan fortsatte skrika, drog korgen mot sig.
Och då hände något otroligt. Plötsligt gick korgen i hennes händer sönder, och alla varor spreds ut över golvet: frukterna rullade iväg, förpackningarna föll, juicerna sprack. Kvinnan stod orörlig med öppen mun, och jag stod där chockad, oförmögen att tro vad jag såg.
Ett ögonblicks tystnad… och alla runt omkring, inklusive vakterna, stod stilla utan att veta vart de skulle titta. Inga fler anklagelser, inga skrik — bara kaoset av spridda varor och förvåningen i allas ansikten.
😱😵 I det ögonblicket sa kvinnan något ännu märkligare och mer chockerande än hennes tidigare beteende.
(Fortsättning i första kommentaren 👇👇)
Jag höll på att samla ihop mina varor när jag märkte att kvinnan stod bredvid mig och verkade börja inse sitt misstag. Hon tittade på min korg, sedan på de utspridda varorna. Plötsligt förändrades hennes ansikte — som om hon förstod att det inte var hennes korg.
Men istället för att be om ursäkt fortsatte hon skrika:
”Varför håller du i min korg? Varför lämnar du inte tillbaka den?” Jag försökte förklara att den var min, att hon hade tagit fel.
— ”Nej, det är du som har blandat ihop allt!” — skrek hon. — ”Jag la bara mina varor i din korg!”
Folk runt omkring började viska, några backade undan. Jag stod där, höll i mina varor och visste inte vad jag skulle säga.
Vakten kom närmare och försökte lugna henne, men hon fortsatte skrika och vifta med händerna.
Till slut tog en av vakterna henne försiktigt i armen och sa:
— ”Snälla, lugna ner dig och följ med mig.”
Hon stretade emot några sekunder, men sedan, fortfarande mumlande och anklagande, fördes hon ut ur butiken.
Jag stod kvar mitt i gången, plockade upp de sista varorna och kände en blandning av lättnad och trötthet. Folk skingrades, men viskningarna hängde kvar i luften länge.
