😨😨 Jag gick in i en butik med min sjuåriga dotter, i hopp om att köpa henne en speciell outfit till hennes första skoldag. Men istället för stöd möttes vi av förnedring.
Expediten granskade mig från topp till tå och sa hånfullt:
— ”Om du inte ens har ordentliga kläder, har du nog inte råd med något här inne.”
Sedan vände hon sig till Jenny:
— ”Älskling, vänj dig inte vid dyra saker. Din mamma kommer inte kunna köpa dem åt dig.”
Jag kramade min dotters hand och vände mig mot utgången, medan mitt ansikte brann av skam. Jenny viskade tyst:
— ”Mamma, gråt inte. Vi går till en annan butik.”
Jag trodde att jag nått botten… men då insåg jag att jag måste ge den fräcka expediten en läxa 😨🤔
👉 Hela historien — i första kommentaren ⤵
Jag kände att jag inte kunde vara tyst längre. Min Jenny skulle inte se sin mamma vara maktlös. Jag drog ett djupt andetag och sa bestämt:
— ”Kalla på butikschefen.”
När han kom fram sa jag tydligt: ”Jag kom hit för att köpa den här koftan till min dotter, men er personal beter sig respektlöst och vägrar sälja den till mig.”
Chefen tittade på mig, sedan på expediterna. De försökte försvara sig: ”Hon har inte råd.”
Då tog jag fram nästan alla mina besparingar — pengar jag sparat inte bara för koftan, utan också för andra nödvändigheter. Mina fingrar skakade, men min röst var stadig:
— ”Ta betalt och be om ursäkt till mig och min dotter. Annars kommer jag att göra detta offentligt.”
Expediterna bleknade, och chefen gav dem en sträng blick. Motvilligt bad de om ursäkt.
Jag tog koftan och kände en liten men viktig seger. När jag lämnade butiken tänkte jag: jag ska hitta ett bättre jobb, utvecklas och aldrig mer låta min dotter lida på grund av mina begränsningar.
Jenny tittade på mig med beundran, och jag visste: idag hade hon sett vilken sorts mamma hon borde ha — stark, modig och redo att skydda henne.
