Jag bestämde mig för att köpa en flaska färsk mjölk från en bondkvinna i byn, men det jag såg på hennes handled vände upp och ner på allt inom mig…
Efter att ha ätit vid kanten av en öde väg bestämde jag mig för att köpa en flaska färsk mjölk från en lantkvinna. Men så fort hennes hand nuddade min — frös jag till, som om tiden stannade. Det jag såg på hennes handled fick allt inom mig att skaka. 😱😱😱
Jag hade inte planerat att stanna, men efter konferensen kände jag bara trötthet och hunger — och kunde inte motstå när jag såg ett träbord med hemlagad mat.
En kvinna i förkläde serverade mig mat och en kopp örtte. Allt var enkelt, hemtrevligt — och på ett märkligt sätt var det precis det jag saknade. Jag åt och kände för första gången på länge ett lugn.
När jag gjorde mig redo att åka vidare sa hon:
— Ta lite mjölk vid kurvan. Äkta, färsk.
Några minuter senare såg jag henne — en ung kvinna med en varm halsduk och en låda med flaskor. Hennes leende var stilla, nästan genomskinligt.
— Är mjölken färsk? — frågade jag.
— Mjölkad i morse, — svarade hon och räckte mig flaskan.
Och i det ögonblicket förändrades allt.
😨😵 Jag tittade instinktivt på hennes hand — och en kall rysning gick längs min rygg. Jag stod stilla. Det jag såg på hennes handled fick blodet att frysa till is…
Fortsättning i första kommentaren👇👇👇👇
Jag tittade på hennes hand — på handleden glimmade en gammal klocka — just den, den enda, som inte längre borde existera någonstans. Jag kände igen den direkt. Och jag förstod: det finns inga tillfälligheter.
Jag försökte tala lugnt:
— Ursäkta… men den där klockan… var fick du den ifrån?
Hon stelnade till. Tystnade i några sekunder, sedan suckade hon:
— Min moster lämnade den till mig. Innan hon dog. Hon sa att jag aldrig skulle sälja den — det är ett minne av mannen hon älskade.
Jag kände hur luften blev tät.
— Din moster? Vad hette hon? — frågade jag nästan viskande.
— Emma, — svarade hon och såg åt sidan. — Hon bodde i staden, arbetade på en klinik. Hon bar alltid den här klockan och sa att en man hade gett den till henne.
Världen omkring oss blev tyst. Vägens brus försvann, till och med vinden lade sig.
Jag stod där, oförmögen att säga ett ord. Klockan jag trodde var förlorad för alltid stod nu framför mig igen — som en påminnelse om att det förflutna aldrig försvinner.
Jag fick en märklig känsla — som om Emma själv stod framför mig, bara i en annan kropp. Mitt bröst drogs ihop. Jag visste att det var omöjligt… och ändå kändes det skrämmande verkligt.
Jag andades ut och sa:
— Lyssna… jag vill inte göra dig obekväm. Det är bara det att… Emma var en mycket kär person för mig. Om du inte har något emot det skulle jag vilja hålla kontakten med dig. Inte som en främling — utan som två människor förenade av minnet av henne.
Hon tvekade. Teg i några sekunder, sedan nickade hon långsamt:
— Okej.
