😵😨 I parken spelade en man en melodi som bara min avlidne far kände till — samma som han brukade spela för mig när jag var barn. När jag fick reda på hur den gamle mannen kände till den, vändes min värld upp och ner.
Jag skyndade till ett möte utan att lägga märke till vare sig ansikten eller stadens ljud — tills ett svagt ljud av en fiol trängde igenom gatans sorl. Jag stannade — det var så bekant…
Under en gammal ek stod en gråhårig man, med slutna ögon, fingrar som darrade över strängarna, men varje ton lät ren och känslosam.
Melodin… jag kände igen den direkt. Hjärtat knöt sig. Det var den — den som min far spelade för mig när jag var barn. Han hade aldrig spelat in den, aldrig spelat den för någon annan än oss två. Efter honom försökte jag komma ihåg åtminstone en del, men minnet svek mig. Och nu — hörde jag den i sin helhet, ända ner till den sista vibration.
Jag gick närmare, kände hur världen runt omkring mig upplöstes, kvar var bara ljudet och barndomsminnen.
— Ursäkta… — andades jag. — Hur känner ni till den här melodin?
Den gamle mannen svarade inte genast. Han öppnade ögonen — och jag ryckte till. I hans blick fanns något smärtsamt bekant, nästan som familj.
😨😱 Han såg på mig och hans svar fick mig att stelna — en sådan livsvändning hade jag aldrig väntat mig…
Fortsättning i första kommentaren 👇
— Säg mig… vad hette din bror? — frågade jag, nästan utan att andas.
Han kisade, som om han inte kunde tro sina egna öron. — Henry… — sa han tyst. — Och vad hette din far, pojke?
— Henry, — svarade jag.
Den gamle mannen blev blek, hans händer darrade. Han satte sig på bänken och stirrade på marken, som om han letade efter svar som gått förlorade för många år sedan.
— Det… kan inte vara… — viskade han. — Min bror Henry försvann när vi var tjugo år. Vi trodde att han dog under flykten.
Vi satt länge under den ek. Vi pratade om musik, barndom, hur livet hade spridit alla till olika delar av världen. Ju mer han berättade, desto tydligare förstod jag — det var verkligen han, min fars bror.
När solen höll på att gå ner reste vi oss äntligen. Han såg på mig med ett darrande leende och kramade mig, som om han var rädd att jag skulle försvinna igen.
I det ögonblicket förstod jag — jag hade funnit en del av min far, och han — hela sin familj.
