Från den övre bädden föll något ner på mig, och jag stod som förstenad när jag såg vad en av tjejerna höll på med.
😵😲Jag trodde att jag skulle resa ensam i kupén, men två vackra tjejer steg på. De bytte om rakt framför mig och lade sig på de övre bäddarna. Och plötsligt började något falla ner över mig — jag tittade upp och stelnade till när jag såg vad en av dem gjorde och vad som föll på mig…
Jag gick in i kupén först — ingen var där inne. Jag satte mig vid fönstret och tänkte: ”Äntligen får jag resa ensam och i lugn och ro.” Men så blev det inte.
Efter några minuter öppnas dörren — två tjejer rusar in. Vackra! Skratt, parfymdoft, lite liv och rörelse — kupén vaknar till liv.
De byter om där, pratar och skämtar. Jag vänder bort blicken, men ser allt i ögonvrån. ”Tja, den här resan verkar bli intressant,” tänker jag.
Hjärtat börjar slå snabbare. Jag försöker lugna mig, men fantasin målar redan bilder som inte alls liknar landskapet utanför. Under tiden klättrar mina medresenärer upp på de övre bäddarna, viskar, fnissar.
Jag var nästan avslappnad när plötsligt något börjar falla ner på mig ovanifrån. Först trodde jag att det var smulor. Jag lyfter huvudet, lyssnar…
😨😯Och där, på den övre bädden, höll den första tjejen på med något. Jag tittar — och kan inte tro mina ögon.
Jag stod stilla — när jag insåg vad hon faktiskt gjorde och vad som föll på mitt huvud…
💬 Fortsättning — i första kommentaren…👇👇👇
Jag lyfte huvudet och stod som förstenad. Från den övre bädden föll vitt dun ner över mig! Först förstod jag inte — snö i kupén? Nej… det var fjädrar från en kudde som hon försiktigt skakade.
Jag kunde inte slita blicken från henne. Hon märkte min förvåning, stannade till ett ögonblick, log sedan slugt och sa med ett lätt skratt:
— Oj, förlåt, jag kunde inte låta bli…
Jag kände hur jag rodnade, men kunde inte låta bli att le. Hon tittade lekfullt på mig, som för att se min reaktion, och lade sig sedan lugnt på sin bädd, ryckte på axlarna som om ingenting hade hänt.
Jag satt under ett “snöfall” av fjädrar, lyfte kudden lite och log:
— Nå, nu förstår jag varför den här kupén känns så mysig…
Hon skrattade tyst, och jag, nu helt avslappnad, insåg: den här resan kommer jag aldrig att glömma. Och för varje minut slog mitt hjärta snabbare, för natten framför mig lovade små intriger och lekfulla hemligheter.
