😲😵 Föraren började ge mig komplimanger och bjuda ut mig på dejt. Jag visade honom min mage, förvånad, men det han svarade fick mig knappt att tro mina öron.
Efter ännu en kontroll var jag på väg hem — läkaren hade sagt att allt såg perfekt ut och att jag om tio dagar äntligen skulle få se mitt barn. Jag gick lycklig — namn, filtar, vagga snurrade i huvudet…
Och plötsligt — ljudet av bromsar. En bil körde långsamt upp bredvid mig, och från fönstret hördes en smickrande röst:
— Fröken, vet du att du bakifrån ser ut som en målning av Renoir?
Jag blinkade. Kanske pratade han inte med mig? Jag såg mig omkring — ingen där. Jag förstod: det var till mig, en blivande mamma i nionde månaden.
Jag visade mannen min vigselring. Han log bara snett. Då vände jag mig halvt på skoj åt sidan, så att han säkert skulle se min stora mage. Nionde månaden, minsann!
Men istället för att åka iväg log han ännu bredare:
— Nå, och? Ska vi gå på dejt?
Jag visste inte om jag skulle rodna eller bli arg. Ärligt talat kände jag djupt inom mig ett ögonblick av… smickradhet — någon såg mig fortfarande som en kvinna, inte bara som en ”blivande mamma”! Men jag svarade ändå bestämt:
— Ser du inte att jag är gravid? Jag ska föda om tio dagar!
😯😱 Han kisade, tittade rakt på min mage och sa något som fick blommorna nästan att glida ur mina händer. Jag blinkade gång på gång, osäker på om jag verkligen hört rätt…
Fortsättning i första kommentaren…👇👇👇
Till slut verkade han lägga märke till min mage. Jag tänkte: ”Okej, nu ber han om ursäkt och åker iväg.”
Men istället verkade han uppfatta något i luften, något han inte riktigt förstod…
Han ryckte på axlarna, kliade sig i huvudet och sa långsamt:
— Så… om tio dagar…
Jag ryckte till, redo att höra något orimligt.
Och han lade till, som om han talade med sig själv:
— Fast… nej, bättre om femton dagar. Det blir lugnare så.
Sedan såg han på mig, som om han just fattat ett beslut, och med ett lätt leende sa han rakt ut:
— Nåväl… då ses vi om femton dagar. Vad säger du?
Jag stod där, förvånad och oförstående. Skrattet var på väg att bryta fram, medan jag tänkte: ”Är det här verkligen något som händer mig?!”
