Efter några månaders förhållande blev jag gravid och berättade det för min pojkvän – men hans villkor chockade mig.
😨 Efter några månaders förhållande blev jag gravid och berättade det för mannen jag älskade. Han sa att han gick med på att behålla barnet — och jag drog nästan en lättnadens suck… tills jag hörde hans villkor.
Vi hade träffats i ett halvår. Jag tyckte om honom — inte som en romanfigur, utan som en människa som fick mig att känna lugn och trygghet. Men livet ville något annat. Allt hände plötsligt — en försening, ett test, två streck. Det var inte planerat, och jag var rädd.
Jag vågade länge inte berätta det för honom. Jag föreställde mig olika reaktioner — förvirring, ilska, kanske till och med att han skulle försvinna. Men när jag till slut tog mod till mig och sa: ”Jag är gravid…” — tittade han lugnt på mig och sa:
”Ett barn är en välsignelse. Vi kan behålla det, men jag har ett villkor.”
För ett ögonblick kände jag mig lättad. Jag trodde till och med att vi kunde ha en framtid tillsammans. Men sedan lade han till en mening som förstörde allt. Efter hans ord blev jag stum — jag kunde inte tro mina öron. Nu vet jag inte längre om jag ens vill bli mamma…
👉 Fortsättning — i första kommentaren…
När han till slut sa att han gick med på att behålla barnet, kände jag nästan lättnad… tills jag hörde villkoret.
”Efter att barnet föds ska min mamma ta hand om det. Det kommer att växa upp i vår familj.”
Först förstod jag inte — men sedan gick en kall rysning genom kroppen. Det betydde att han aldrig hade tänkt bilda familj med mig. Han litade inte ens på mig som mor till sitt eget barn.
Allt jag hade trott på under dessa månader föll samman. Hans ord lät inte som omtanke — utan som en dom. Jag insåg plötsligt: han vill ha barnet, men utan mig. Han vill ha kontroll, inte kärlek.
Och nu ser jag mig själv i spegeln och undrar — vill jag verkligen bli mamma, om det innebär att gå igenom förnedring och ensamhet?
