😧😨 Efter barnhemmet var jag glad även för det här halvfallna huset — bättre än att sova på gatan. Men glädjen försvann i samma ögonblick som konstiga ljud började höras under natten.
Jag hade just fyllt arton, och på barnhemmet sa de: ”Du är vuxen nu, klara dig själv.” Tomma fickor, ingen vid min sida. Jag gick dit ögonen bar mig, tills jag snubblade över ett övergivet hus i stadens utkant.
Det var kallt och halvt raserat, men för mig kändes det som en lyx — åtminstone något skydd från gatan. Jag kastade ryggsäcken på en gammal madrass och somnade nästan genast, tänkande att jag äntligen hade någonstans att gömma mig.
😱😵 Jag vaknade av ett ljud. Det var svagt, men det jagade bort sömnen direkt. Jag förstod inte vad det var, men kroppen stelnade, hjärtat slog så hårt att det kändes som att det skulle sprängas ut ur bröstet. Det blev svårt att andas, mörkret runt mig verkade tätna. Och sedan såg jag plötsligt varifrån ljuden kom — och jag blev vettskrämd 😱
Fortsättning — i första kommentaren 👇
Min första tanke var att springa ut ur huset och aldrig komma tillbaka. Hjärtat bultade vilt, händerna skakade. Men jag stannade. Jag bestämde mig — nog med rädsla. Jag måste förstå vad det var för ljud och varifrån det kom.
Jag gick långsamt fram till rummet bredvid och tittade in. Där, på golvet, satt en kvinna och ett barn tätt intill varandra. Deras ansikten var skrämda, ögonen uppspärrade av rädsla.
— Var inte rädda, — sa jag tyst. — Jag ville bara hitta en plats att sova på för natten.
Det visade sig att de också letade efter skydd för natten. De flydde från maken, från våldet, från rädslan.
Jag tittade på dem och insåg plötsligt: det finns andra, ännu mer försvarslösa människor. Och kanske var det nu min tur — inte bara att vara rädd för mig själv, utan att skydda dem.
Huset verkade inte längre tomt för mig. Det hade blivit en plats där rädsla och ensamhet möts med hopp.
