Den 16-åriga Sofia gick bara några minuter bort från lägret och försvann spårlöst… Först mot kvällen såg flickan en räddningshelikopter på himlen, men alla hennes försök att dra till sig uppmärksamhet var förgäves, och redan några minuter senare hände något som fick Sofia att chockad sjunka ner på knä direkt på marken.😨😲
Hon hade bara en halv flaska vatten kvar, telefonen hade varit urladdad länge och runt omkring sträckte sig likadana stenar och oändlig sand. Först försökte flickan att inte gripas av panik.
Hon tog sig upp på en hög sluttning, letade noggrant efter hjulspår och ropade flera gånger efter sin pappa i hopp om att få svar, men rösten försvann snabbt i den tunga heta luften.
Solen sjönk långsamt mot horisonten och oron blev allt starkare. Sofia bestämde sig för att gå åt det håll där hon trodde att deras bil stod, men efter några minuter förstod hon att hon hade gått helt vilse.
Vinden tilltog plötsligt och himlen mörknade så snabbt som om någon hade täckt öknen med en enorm grå skugga.
Bakom kullarna reste sig en sandstorm. En tät vägg av damm rusade rakt mot flickan, skymde sikten och tog nästan andan ur henne.
I närheten fanns en uttorkad flodbädd som hon hade tänkt korsa bara några minuter tidigare, men plötsligt forsade grumligt vatten fram genom den efter ett kraftigt regn någonstans långt borta i bergen. Strömmen blev starkare för varje sekund.
Sofias spår försvann under lera och sand, de sista dropparna vatten höll nästan på att ta slut och runt omkring föll en kall mörk kväll.
Flickan kramade den urladdade telefonen hårt och såg plötsligt långt borta ett svagt ljus som långsamt rörde sig bland molnen… det var en räddningshelikopter.
😨😱 Sofia började desperat ropa på hjälp, men allt verkade förgäves, och redan några minuter senare, när flickan trodde att hon var räddad, hände något som fick hela hennes kropp att skaka, och hon föll ner på knä direkt på den våta sanden.
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Sofia började desperat ropa på hjälp, men allt verkade förgäves, och redan några minuter senare hände något som fick hela hennes kropp att skaka, och flickan föll ner på knä direkt på den våta sanden.
Ur den brusande strömmen, som nyligen fortfarande varit en torr flodbädd, dök plötsligt en människohand upp.
Flickan stelnade av skräck och förstod inte om hon verkligen såg detta eller om hennes medvetande redan började svikta av rädsla och uttorkning. Vattnet förde med sig grenar, lera och stenar med ett dån, och mitt bland dem försökte någon desperat hålla sig ovanför ytan.
Sofia hoppade plötsligt upp och sprang närmare, glömsk av sin egen rädsla. Det visade sig vara en man från grannlägret som också hade överraskats av stormen. Han höll sig knappt fast vid ett stort stenblock och var nära att förlora sina sista krafter. Flickan började skrika ännu högre och viftade med jackan över huvudet.
Just i det ögonblicket vände helikoptern plötsligt om. En stark strålkastare skar genom mörkret och stannade direkt på dem.
Några minuter senare firade räddarna sig redan ner med rep. Sofia och mannen lyftes ombord nästan medvetslösa av kyla och utmattning.
När flickan äntligen såg sin pappas tårfyllda ansikte kunde hon inte hålla tillbaka gråten. Senare erkände räddarna att de bara hade upptäckt henne tack vare de kraftiga rörelserna vid strömmen.
Om Sofia inte hade sprungit fram till den okände mannen då, kunde helikoptern ha flugit förbi dem för sista gången.
