😨😲 Jag gjorde mig i ordning för att gå till jobbet — morgonen var som alla andra: kaffe, hastiga rörelser, den vanliga brådskan. Jag sträckte mig efter skorna… och plötsligt kände jag att något rörde sig inuti.
Först trodde jag att ett örhänge eller en nyckel hade hamnat där av misstag, men ljudet var konstigt — tyst, levande.
Jag böjde mig ner, skakade försiktigt på skon — och inifrån, som ur ett svart djup, kröp en orm ut. Tunn, glänsande, med gröna ögon som stirrade rakt på mig. Den attackerade inte — den gled bara mjukt under skåpet och försvann.
Jag hoppade bakåt av skräck och stod orörlig, oförmögen att röra mig. Alla fönster var stängda, dörren låst. Var hade den kommit ifrån?
Senare, när de fångade den, försäkrade experten att det var “en vanlig snok”. Men jag kunde inte släppa bilden av dess kalla blick och det väsande ljudet.
En vecka gick. Jag bestämde mig för att kasta de där skorna för att glömma skräcken för alltid. Men när jag tog upp lådan och tittade in — stannade min andning.
😱😱 På botten låg något som fick mig att svära att aldrig mer förvara skor hemma…
Fortsättning i första kommentaren.👇
På botten låg något som fick mig att svära att aldrig mer förvara skor hemma…
Jag frös till: under lådan ringlade sig massor av små ormar, några hade precis kläckts ur äggen, andra satt fortfarande kvar i skalen.
En kall rysning gick längs ryggraden, hjärtat drogs ihop av skräck.
Jag kastade lådan åt sidan, höll händerna för munnen och ringde experten igen.
Den här gången genomsökte de hela huset: garderober, hyllor, under sängen — allt, för att försäkra sig om att inga små ormar gömt sig.
Efter långa undersökningar drog de slutsatsen att den vuxna ormen troligen hade tagit sig in genom ventilationen, där det var varmt och lugnt nog att lägga ägg.
Men även efter att experterna hade gått stod jag kvar i den tomma lägenheten, darrande, och hörde fortfarande ett svagt prassel… som om någon iakttog mig.
