😱😵 En kollega till min man ringde och sa att han skulle bli försenad på en tjänsteresa, trots att han faktiskt var hemma. Det som sedan uppdagades vände upp och ner på mitt liv…
Telefonen ringde medan jag diskade. Nummer — okänt.
— Hallå?
— God dag, är detta fru Laura Wilson? Alex Wilsons fru?
— Ja.
— Det är David, din mans kollega. Alex bad mig säga att han skulle bli försenad på en tjänsteresa i några dagar. Dålig täckning, han kan inte ringa själv.
Jag stelnade till.
— Vilken tjänsteresa? Alex är hemma. På semester.
Paus. Sedan kort:
— Förlåt, det måste vara ett misstag. — Och samtalet avslutades.
Alex var verkligen hemma — han fixade med bilen i garaget. Men samtalet försvann inte ur mitt huvud.
På kvällen frågade jag:
— Har du en kollega som heter David?
Han spände sig, hostade.
— Ja, en nykomling. Varför frågar du?
— Bara nyfiken… varför vet han mitt nummer?
Han mumlade något men undvek min blick.
Nästa morgon sa min dotter att hon sett sin pappa utanför företagets kontor — i arbetsuniform, stiga in i en lastbil.
Men hans bil stod i garaget.
Då förstod jag: semestern var en lögn. Och om han ljugit om resan, då hade hela mitt liv varit en teater och jag måste ta reda på vem jag egentligen levt med hela tiden…
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Jag kunde inte lugna mig. Varje ljud verkade misstänkt, varje detalj — ett bevis.
På kvällen agerade Alex som om ingenting hänt: skämtade, frågade vad som fanns till middag, pratade om småsaker. Bara hans ögon var annorlunda — kalla, vaksamma.
På natten pratade han länge i telefon i köket. Jag smög tyst fram till dörren.
— Ja, allt under kontroll… Nej, hon vet ingenting — viskade han.
När jag gick in avbröt han samtalet abrupt.
— Med vem pratade du? — frågade jag.
— Med en klient. Arbetsproblem.
Nästa morgon var han borta. På kudden låg en kort lapp:
„Ring inte. Jag förklarar allt när jag kan.“
Telefonen — utom räckhåll.
Flera dagar gick. Jag hade nästan accepterat hans frånvaro. Och en kväll hörde jag knackningar på dörren. Hjärtat slog snabbare.
Alex kom in. I arbetsuniform, med väska, som om ingenting hänt. Han satte sig mittemot mig, ögonen lugna men spända.
— Laura… — började han tyst. — Jag skulle inte ha berättat detta.
— Men vart försvann du? Varför ljög du om resan? — frågade jag, medan jag höll tillbaka skakningen.
Han suckade.
— Jag gör inte bara vanliga rutter. Det är inga vanliga resor. Jag har särskilda uppdrag. Konfidentiella. Jag… är som en agent, bara för företaget. Och detta… berör oss alla. Din trygghet, vår framtid. Jag ville inte att du skulle veta än.
Jag såg på honom och försökte läsa sanningen. Allt kändes samtidigt verkligt och otroligt.
— Menar du… hemliga uppdrag? — viskade jag.
Han nickade.
— Ja.
Vi satt tysta. En sak var säker: världen jag kände till hade förändrats för alltid.
